Tidemansson fann sig föranlåten att inkalla en tysk, mäster Gerlach från Köln, för att ombygga koret i Linköpings domkyrka (färdigt omkr. 1500). Af medeltidens klosterbyggnader finnas i någorlunda oskadadt skick bevarade: i Danmark klostren i Sorö, Skov (Herlufsholm) och Hälsingör, i Sverige klostret i Ystad och delar af Roma och Vadstena kloster. Under 1400-talet tog äfven den profana konsten nya vägar. Den feodala organisationen af samhället och stormännens växande makt gåfvo stormansboningarna en dittills i Skandinavien okänd betydelse. Att bygga befästa "hus" blef mot slutet af århundradet en viktig uppgift för hvarje stormanssläkt. Säkerhetshänsyn gjorde sig därvid mera gällande än trefnaden. För de svenska "hus"-typerna, Vik i Uppland (1320) och Glimmingehus i Skåne (1499), har förut redogjorts (se Bostad, sp. 1270 ff.). Den danska typen är vida mera utvecklad. Man sökte sig oftast en lågt belägen plats -- en fast del af en sjöbotten eller en träskomgifven kulle --, där byggnadsplanen kunde omgifvas med grafvar. I brist därpå gräfdes och murades med stora kostnader grafvar omkring det vanligen fyrkantiga byggnadsplanet. På den sålunda bildade ön uppfördes en hufvudbyggnad, omgifven af lägre vallar. Ingången försvarades af ett torn, och vindeltrappan inrymdes i ett inre torn. Byggnaden afslutades med en skyttevåning (Borreby, pl. XXVI). Än indrog man inom slottsön stall och ladugårdsbyggnader, än förlade man dem på andra sidan grafven. I senare fallet utvecklades snart det ursprungliga rektangulära "huset" genom tillbyggnad af flyglar. För att motstå det nyuppfunna artilleriet försågs slottet utåt med väldiga murar, krönta af en skyttegång (Malmöhus, Landskrona citadell); inåt den trånga borggården byggdes under 1500-talet murarna tunnare, och detaljerna började taga intryck af renässansen. I Danmark och Skåne finnes en hel mängd renässansslott, som utvecklat sig direkt ur den medeltida hustypen (Hesselagergaard, pl. XXVI); brytningen mellan gammalt och nytt synes där varit mindre våldsam. I Sverige dref Gustaf I:s hårdhändta genomförande af reformationen ut de byggnadskunniga munkordnarna ur landet, och man måste därför skrifva efter utländska, mestadels protestantiska mästare. Sålunda ledde Henrik von Cöllen byggnadsarbetena på slotten i Kalmar (1536, pl. XXII) och Gripsholm (1537), Fredrik Mussdorfer arbetade i Kalmar (1537-39) och på Stockholms slott (1539-44). Pomraren Joakim von Bulgarin begynte (1545) slottet i Vadstena (pl. XXII) och Paul Schütz (1549) slottet i Uppsala, hvilket senare liksom Borgholms försågs med runda hörntorn för artilleriet, en anordning som vid Vadstena, Kalmar och Malmöhus i stället tillämpades på den med kasematter försedda yttre vallen. Såväl i storslagen disposition som i detaljarbetet står Vadstena högst (pl. XXII). De utmärkta portalerna och gaflarna skulpterades af Pierre Delaroche (1563-99), under det byggnadsarbetet fortsattes af Arend de Roy (1566-90) m. fl. Sannolikt har den sistnämnde arbetat på Visborgs slott (1567), samt på Mörby (1570) och Rydboholms anspråkslösare tillämpningar af den medeltida "hustypen". Italienaren Domenico Pahr (1574-1602) jämte stenhuggaren Roland Mackle (d. 1581) utförde bl. a. den ypperliga västra portalen och det sirliga brunnshuset på Kalmar slotts borggård. Många svenska konsthandtverkare omtalas i Vasa-slottens räkenskaper, men endast en framstående svensk byggkonstnär, Anders målare, hvilken med äkta renässansgeni förestod byggnadsarbetena på Gripsholms, Svartsjö och Stockholms slott (1565-74). Äfven Mårten Rossman, som grundlade Gäfleborg, var antagligen svensk. Konung Johan III var en lärd konstvän, som studerade Vitruvius, Serlio, Ducerceau och Philibert Delorme, men på samma gång hade sinne för medeltida konst. Då han förordnar om Uppsala domkyrkas återställande efter branden 1572, befaller han uttryckligen att den skall återfå sitt förutvarande utseende. Samma trohet visades vid riddarholmskyrkans restaurering. Klara (af Henrik Verhuwen, 1572-89), Maria Magdalena (1576-1634) och Jakobs kyrka i Stockholm (af Willem Boy 1576, färdig 1645) voro efterbildningar af den medeltida kyrkostilen, med dess spetsbågiga fönster och stjärnhvalf, här dock hvilande på runda kolonner; likaså Mariestads och Kopparbergs kyrkor (den senare vid nyligen genomförd restaurering alldeles "gotiserad"). 1600-talets gemensamma intressen mellan de protestantiska makterna, Holland och de nordtyska staterna å ena sidan, Danmark och Sverige å den andra, ledde till ett lifligt holländskt inflytande äfven på byggnadskonstens område. I Danmark inleddes denna "Kristian IV:s stil" med ombyggandet af Kronborg (af Antonius v. Obergen m. fl. 1574-85) samt uppförandet af Frederiksborgs (1602-25, pl. XXVI o. XXVII) och Rosenborgs slott, Holmens kirke och börsen (af H. von Steenwinckel d. y. 1619-40) i Köpenhamn. På Hven byggde Tyko Brahe Uranienborg, i Skåne uppfördes ett antal herrgårdar (Vidtsköfle m. fl.) samt kyrkan i Kristianstad (af Lorentz Sweiz 1617-28) i denna stil, hvars något tunga sirater och kartuschornament undergingo en efter det nationella materialet, tegel med kalk eller kritsten till ornamentala delar, lämpad förfining. I Sverige representerades riktningen af de fyra bröderna De Besche från Liège, af hvilka Gillis sannolikt gaf ritningarna till Vibyholms slott i Södermanland, som utfördes af Florenz Claesson Becker o. a., och Hubert byggde det 1878 nedbrunna tornet på Gertruds kyrka i Stockholm (1613-18). Bland de tyskar, som under trettioåriga kriget invandrade till Sverige, må nämnas Hans Jakob Kristler, som tillbyggde södra skeppet på Gertruds kyrka (1639-43) och utförde Jakob De la Gardies palats "Makalös" (sedermera arsenal och dramatisk teater), samt Hans Ferster, som fullbordade Jakobs kyrka i Stockholm (1643) och uppförde Kristine kyrka i Falun (1642-52) efter ungefär samma plan. Bland de vackraste och bäst bibehållna af tidens mera renässansmässigt genomförda kyrkor märkes Jäders kyrka i Södermanland, hvilken ombyggdes på Axel Oxenstiernas bekostnad (1652) och innesluter hans och hans familjs grafkor. Om den medeltida hustypens utveckling till "herregård" se Bostad. Bland de karakteristiska leden i denna utveckling under 1600-talets förra hälft märkas för Sverige det äldre Rosersberg (1620) och Tidö (1629; se pl. VIII till art. Bostad), utförda af pomraren Nikodemus Tessin d. ä., vidare Tyresö (1630), Ängsö (1636), Lindholmen m. fl. Till denna epok höra ock en del ansenligare byggnader i städerna, såsom nuv.