stenskikt. -- År 560 e. Kr. inföllo toltekerna, eröfrade 596 Cholula och 648 hela riket Anahuac samt anlade först hufvudstaden Tula och senare Palenque. Af ruinerna kan man sluta, att toltekerna lärt stenbyggnadskonst af olmekerna och gradvis utvecklat sig från trä- eller klibbstak-konstruktioner till stenkonstruktioner, hvarvid de både konstruktivt och dekorativt i sten efterbildat de äldre formerna. Omkr. 1050 e. Kr. drogo toltekerna söderut, och chichimekerna öfvertogo väldet. Teocallin las Llajas vid Palenque och palatset i Zayi (pl. IV) härstamma från denna tid och voro utförda af sten med terrassformig anläggning. Kring hvar och en af de stora afsatserna gick en rad gemak, hvilka liksom det på toppen utförda templet täcktes med stocktak och jord. Rikspalatset i Palenque och teocallierna vid Tucapan voro däremot följdriktigt genomförda konstruktioner af huggen sten från en senare period, då tegel och trä undvekos och rummen täcktes genom öfverkragning samt försågos med ett yttertak af på skrå lagda stenplattor. Ofta voro de starkt lutande inre taken högst upp öppna och försedda med ett litet på små kolonner hvilande ljustak, såsom vid den stora teocallin i Palenque, hvilken reser sig på en kvadratisk underbyggnad af 352 m. sida och 39 m. höjd. Murarna öfverdrogos med fint glättad rappning, pryddes med allvarligt värdiga reliefer, utförda i stuck, samt försvarades af trappformiga tinnar och ibland ända till 23 m. höga torn, hvilka jämte de bevarade broarna och vattenledningarna vittna om folkets höga kultur. -- Denna ärfdes och utvecklades af aztekerna, som på 1100-talet invandrade i Anahuac och grundlade det mexikanska rike, som 1519 störtades af spanjorerna. Deras byggnader, anlagda efter ofvan skildrade system, målades ofta med röd ockra och förskönades af den rikaste dekoration: vackra friser med blomstervindor, uthuggna reliefer och målningar i klara färger, som hade symbolisk betydelse, öfver hufvudstaden Mexico höjde sig 360 torn och 3,000 tempel (pl. IV). Befästa porttorn försvarade inträdet till stadens fyra hufvudgator. F. Forneuropeisk byggnadskonst. I Lycien, Frygien och Lydien på kusten af Mindre Asien bodde pelasger. Under trycket af de stora kulturfolken i det inre Asien, babylonier och assyrier m. fl., utvandrade en gren af pelasgerna öfver Egeiska hafvets öar till Kreta och Grekland, en annan gren till Italien, där de enligt sägnen omkr. 1200 f. Kr. grundade de etruskiska samhällena. Pelasgernas i klippan uthuggna grafvar låta oss följa utvecklingen af en rationell träbyggnadskonst till fasader med fria eller engagerade kolonner, förebådande de grekiska och etruriska templen. Kolonnernas kapitäl utgöra ett antagligen af egyptisk-feniciska och assyrisk-mediska inflytelser påverkadt utvecklingsled mot de joniska volutkapitälen och kallas därför proto-joniska. De frygiske pelasgerna utvecklade sina grafbyggnader till små fristående på höga underbyggnader uppförda hus af sten, i hvilka träbyggnadssystemet markerades genom kolonner, i början engagerade, sedan som kolonnad omgifvande cellan, i hvilken anden antogs hafva sin bostad. 1. Grekisk byggnadskonst. Stenbyggnadskonstens teknik var sålunda känd af pelasgerna redan på ett ganska tidigt stadium. Dess utveckling i Grekland liksom i Etrurien torde framgått ur befästningsåtgärderna. Borgarna vid Tiryns och Argos ega jättelika kvadermurar (cyklopmurar) utan murbruk, men med spår af hvalfproblemets primitivaste lösning i de genom öfverkragning täckta spetsbågiga gallerier, som löpa inuti murarna. I Mykenai företer Atreus' och Agamemnons inuti med förgyllda bronsplattor beklädda skattkammare liknande konstruktioner (fig. 8).

Fig. 8. Atreus' skattkammare.</img>
Bland yngre grekiska försvarsverk må nämnas Atens
på Perikles' föranstaltande uppförda murar och
Syrakusais befästningar, hvilka så länge trotsade
romarnas ansträngningar. Själfva palatset i Tiryns
egde en ganska utvecklad plandisposition (fig. 9);
dess väggar voro uppförda dels af lertegel, dels af
kalksten med lerbruk. Mellanväggar, kolonner och
bjälklag voro af trä. Så var äfven förhållandet
med de äldsta tempelbyggnaderna i Olympia, där
träkonstruktionerna först i mån af behof ersattes med
sten. Förekomsten af ått- och sextonkantiga kolonner
belyser frändskapen med egyptiska förebilder.

Såsom af historien framgår, voro nämligen grekerna
stora sjöfarare. Eedan Psametik hade tillåtit jonier
och karier att nedsätta sig i Egypten som handelsmän
och skeppsbyggare. Också härstamma de grekiska
konstformerna från de folk, med hvilka grekerna hade
den lifligaste beröring: assyrier, fenicier och
egyptier. För grekernas fina formsinne och logiska
tankeskärpa föll det sig helt naturligt att i de efter
dessa mönster fritt utformade träkonstruktionerna
skönja det organiska sammanhanget och tillämpa dess
redan vunna uttryck äfven i sten. Sålunda uppstodo
de tre grekiska kolonnsystemen: det joniska
(med rund stam och volutkapitäl), det doriska
(med månghörnig stam och tärningskapitäl) och det
korintiska (med månghörnig stam och i egyptiska
palmbladskapitäl inflätade voluter, pl. V). Mot hvarje
kolonnsystem svarade ett bjälk- och taklagssystem,
strängt följande träkonstruktionen, med arkitrav
(hammarband), fris (motsvarande bjälkändarna,
hos dorerna markerade med triglyfer) och kornisch
(öfverskjutande takfot). Äfven i planläggningen spårar
man inflytandet från de samtida kulturfolken. Templet,
gudens boning, ställdes till en början, liksom
de frygiska grafvarna, på en hög underbyggnad, som
småningom öfvergick till en af trappsteg omgifven låg
stylobat. Framför cellan -- och ibland äfven bakom --
anlades till skydd mot solen en framtill öppen förhall
(grek. pronaos, lat. posticum), som ibland öfvergick
till kolonnad (prostylos, amfiprostylos). Vid större
tempel drogs kolonnaden rundt omkring byggnaden
(peripteros), hvars inre då i likhet med de egyptiska
templen bestod af en stor hall (naos) och ett bakre
rum (opisthodomos, fig. 10). Byggnadsmaterialet var
under blomstringstiden vanligen marmor, som rikt
dekorerades med reliefer i friser och gafvelfält och
med målningar i