Buddismens frälsningslära uttryckes i de fyra heliga sanningarna. l:o Om lidandet: födelse, ålderdom, sjukdom, död, kärlek, hat, lycka, sorg, kort sagdt fasthängandet vid lifvet, själfva tillvaron är lidande; 2:o Om lidandets orsak: kedjan af de orsaker, som leda till tillvaron och dess smärta, utföres af buddismen i flera led; grundtanken är, att törsten efter tillvaro, lifsbegäret med allt hvad därtill hör, är lidandets orsak. 3:o Lidandets upphäfvande sker genom förintelse af begäret, upphörande af törsten efter vardande och därmed upphäfvande af alla sarmkhára, "gestaltningar", tankebilder, tillvarelseformer, som uppstå ur lifsåtrån. 4:o Vägen till lidandets upphäfvande är åttadelad: "rätt tro, rätt beslut, rätt ord, rätt gärning, rätt lif, rätt sträfvan, rätt tänkande, rätt försjunkande". - Den, som utsläckt alla begär, all sträfvan och lifsrörelse, ernår redan här nirvâna. Fullständigare sker det, när kroppen upplöses i döden.

Bodhisatvaer (Buddha-efterföljare).    Från
grottemplen vid Ellora i Indien.</img>

Buddismens system uttryckes i den heliga trefalden:
Buddha, dhamma, läran, frälsningsanvisningen, och
samgha, munkorden, församlingen. Dess
heliga skrifter, förenade i en kanon, Tipitaka
(sanskr. Tripitaka), "de tre korgarna", fördelas i
reglerna för samgha: vinaya, som leder sitt ursprung
från pâtimokkha, den gamla, kanske från Buddha själf
härrörande samlingen af förbud och bestämmelser i och
för bikten, vidare dhamma och, af senare härkomst,
abhidhamma, den psykologiska spekulationen.

Till dhamma, närmare bestämdt, till den fjärde af
de fyra heliga sanningarna, hör buddismens etik. Fem
bud uppställas, af hvilka de fyra första finnas hos
bramanismen och i jaina-sekten: 1. att icke döda
något lefvande väsen (munkarna skulle sila vattnet,
innan de drucko det; buddismen är bekant för sina
sjukhus för djur); 2. att icke taga en annans egendom;
3. att icke begå äktenskapsbrott; 4. ej tala osanning;
5. att ej förtära rusdrycker. I förhållandet till
människor gäller det att tåligt lida allt, äfven det
värsta lidande och den svåraste oförrätt, men hjärtat
får icke känna kärlek, det skulle störa ron. "Har
man ingenting kärt, så uppstå ej smärta och klagan
och lidande". Vänlighet och mildhet mot alla väsen
inskärpas.

Buddismen växte hastigt. Redan under mästarens lefnad
skola kvinnor ha fått tillträde. Äfven utan att bli
munk eller nunna kunde man sluta
sig till orden och understödja den,
liksom förhållandet är med tertiarierna inom
franciskanorden, den företeelse inom kristendomen,
som erbjuder de flesta jämförelsepunkterna med
buddismen. Snart efter Buddhas död inkom i buddismen
främmande element. Munkordens enkla lära och lif med
de årliga biktförsamlingarna upptogo föreställningar
och bruk från folktron. Hyllningen af Buddhas reliker
gaf småningom rum åt den krassaste vidskepelse
och fetischism. Fantastiska legender fogades
till Buddhas och andra heliga mäns lif. Förfall
och splittring bidrogo till buddismens återgång
i Indien, där den nu finns endast i Nepal och på
Ceylon. Den viktigaste söndringen var den mellan
hînayâna, "den lilla (vagnen) frälsningsvägen", som
trognare höll sig till den ursprungliga läran, och
som representeras af sydkyrkans på Ceylon, i Siam
och Burma på pâli affattade kanon; och mahâyâna,
"den stora frälsningsvägen", som är förhärskande i
nordkyrkan, d. v. s. i Nepal, Tibet, Kina, Korea,
Japan. Dock finnas mâhåyânska sekter äfven inom
den sydliga buddismen, och hinayânska sekter i den
nordliga. Mahâyâna upptog metafysiken och har utbildat
en mystisk och panteistisk lära i många nyanser om
Adibuddha såsom evig gudom, om Tathâgata och Buddhas
andliga kropp såsom väsendet i allt. Den tillät
offer till Buddha. I Indien gällde mahâyânisterna
för mer lärda och bildade, men mindre asketiska. Med
hänsyn till lifvet upptog mahâyâna tendenser till
en positiv sedlighet, utmynnande i regeln att
"alla måste bli buddha'er". Idealet blef Buddha med
hans varma medlidande, mer än det känslolöshetens
nirvâna han visat vägen till. Vidare fastslogos,
efter bramanska förebilder, mer metodiska, gradvis
skeende öfningar med praktiskt religiöst syfte. Ur
dessa fromhetsöfningar uppkom tantrismen, vidskepliga
metoder att genom åtgärder och mystiska formler göra
under och få makt öfver gudar och människor. Inom
mahâyâna rymmas de största motsatser, ifrån den
lågt stående lamaismen i Tibet till de
lifskraftigaste buddistsekterna i Japan. - Litt.:
H. Oldenberg, "Buddha" (3 uppl. 1897), E. Arnold,
"Asiens ljus"' (öfv. 1888), E. Hardy, "Buddha"
(1903). och T. W. Rhys Davids, "Buddhism" (2:a
uppl. 1904). N. S.

Budé [byde'], Guillaume, äfven kallad Budæus,
fransk lärd, f. 1467, d. som kungl. bibliotekarie
1540, författade många filosofiska, filologiska och
juridiska arbeten, bland hvilka de förnämsta äro De
asse et partibus ejus (1514) och Commentarii linguæ
græcæ (1529). Hans samlade skrifter utkommo i
Basel 1557. Det var på tillstyrkan af B., som Frans
I stiftade "Collège de France" och biblioteket i
Fontainebleau. Jfr E. de Budé, "Vie de G. B." (1884).

Budejovice [bodejåvi'tje], tjechiska namnet p&
Budweis.

Budena.  Se Vodena.

Budenbergs metallmanometer. Se Manometer.

Budenz, Josef, tysk språkforskare, f. 1836, d. 1892,
från 1872 professor i jämförande språkvetenskap vid
universitetet i Budapest. Sin vetenskap riktade han
med ett stort antal framstående, i vissa afseenden
grundläggande fackskrifter och större arbeten, af
hvilka såsom de förnämsta här anförasr