varmrenadt eller s. k. tiodubbelt renadt brännvin beredes helt enkelt genom utspädning med vatten till önskad styrka, 35--50 proc. Emellertid har sådan utspädd, ren alkohol en fadd smak, hvarför man mångenstädes låter det kemiskt rena brännvinet passera genom ett lager af träkol, hvarigenom det erhåller en bättre smak och en viss "bouquet". Bland svenska brännvinssorter märkas för öfrigt åtskilliga slags kryddbrännvin, i synnerhet pomerans- och kumminbrännvin, hvilka erhållas antingen genom destillation öfver pomeransskal och kummin eller genom tillsats af motsvarande eteriska oljor. Åtskilliga andra sorter bära tillverkarens eller tillverkningsortens namn och torde hafva sitt förnämsta värde genom längre tids lagring, såsom akvavit (Neumanns, Lysholms etc.), falubrännvin m. fl. Konjak kallas det brännvin, som erhålles genom destillation af vin. Ursprungligen förstods med konjak drufbrännvin från de franska departementen Charente och Charente-inférieure. Den i förstnämnda departement belägna staden Cognac är än i dag stapelplatsen för konjakshandeln. Det vinbrännvin, som erhölls af sämre vinsorter, pressåterstoder och vinjäst, kallades armanjak, men detta namn begagnas numera sällan, åtminstone i Sverige. Den till Sverige importerade konjaken har en alkoholhalt af 50--60 volymprocent. Rom, äfven kallad tafia, framställes genom jäsning af melass efter kolonialsocker. Under jäsningen tillsättas hvarjehanda ämnen, såsom blad och bark af åtskilliga växter, frukten eller fruktsaften af persikor, ananas m. fl. Den mest värderade rommen kommer från Jamaica och säges vara fri från tillsatser. Äkta rom har en sådan styrka (80--85 proc.) och så stark arom, att den i Sverige knappt skulle kunna användas till dryck utan föregående utspädning med brännvin eller vatten. Arrak (se d. o.) beredes af olika råmaterial, än af ris med tillsats af palmsaft och arekanötter, än af palmsaft enbart, än slutligen af sockermelass alldeles som rom, hvarvid dock jästen är af säreget slag. Batavia-arrak, som anses för bäst, beredes af sockermelass med kinesisk jäst. Jäsningen fordrar mycket lång tid, hvilket måhända bidrager att gifva mäsken och äfven destillatet eller arraken en syrlig smak. Arraken har i allmänhet en styrka af 58 proc. Visky är ett brännvin, som tillverkas i synnerhet i Skottland, Irland och Amerika af olika råmaterial och efter olika beredningssätt. I allmänhet anses råg vara oumbärlig för äkta visky; dessutom fordras majs, rågkli och torrt malt samt mångårig lagring vid hög temperatur. Den röklukt och röksmak, som ofta utmärker visky, tros bero därpå att maltet under torkningen utsattes för röken från eldstaden. Genever och gin, af hvilka det förra hufvudsakligen tillverkas i Holland, det senare i England, få sin särskilda smak genom tillsats af enbär till mäsken, hvarjämte gin ofta är försatt med olika kryddor och äfven sockrad. Brännvinets halt af alkohol kallas dess styrka samt uppskattas i Sverige och de flesta länder efter volymprocent, i Tyskland däremot numera efter viktprocent. En alkoholhalt af 50 volymprocent kallas i Sverige normalstyrka och utgör normen för såväl beskattning och tillverkning af som handel med brännvin. Emedan brännvinets egentliga vikt aftager med alkoholhalten, användes till bestämning af denna en areometer, på hvilken halten i volymprocent direkt afläses. Detta instrument, alkoholometern l. brännvinsprofvaren, är tillika försedt med en termometer, emedan den direkt aflästa alkoholprocenten blott gäller för en viss temperatur, i Sverige + 15° C., som kallas normaltemperatur. Vid andra temperaturer måste en korrektion anbringas, som afläses ur särskilda därför uppgjorda tabeller (jfr "Brännvinsprofvaren och dess användning", 3:e uppl. 1881). Sedan 1828 har i Sverige användts den af fransmannen Gay-Lussac år 1824 konstruerade termoalkoholometern, som anger brännvinets styrka från O till 100 volymprocent vid en normaltemperatur af + 15° C. Före denna tid användes en af J. Faggot 1770 konstruerad och sedermera af J. K. Wilcke förbättrad brännvinsprofvare, graderad efter en helt annan princip, så att t. ex. 6° motsvarade 49 volymprocent. Före 1828 och äfven långt därefter var 6-gradigt brännvin det normala. Förutom Gay-Lussac hafva äfven engelsmannen Gilpin och schweizaren Tralles inlagt stora förtjänster om alkoholometriens utveckling. Med termoalkoholometern kan naturligtvis endast sådant brännvin till sin styrka bestämmas, hvilket ej innehåller upplösta ämnen, som inverka på den egentliga vikten. I sådana, exempelvis likör, punsch, vin, måste de upplösta ämnena därför först frånskiljas, hvilket för praktiska behof enklast sker medelst en apparat, kallad Sallerons destillator. En afmätt volym af lösningen destilleras, tills all alkohol gått öfver i destillatet, hvarefter detta utspädes till den ursprungliga volymen och pröfvas med termoalkoholometern. (En beskrifning på apparaten och tillvägagåendet lämnas i den ofvannämnda "Brännvinsprofvaren", s. 66.) Hvad destilleringskonsten angår, den nödvändiga förutsättningen för all brännvinstillverkning, har den enligt nyare undersökningar säkerligen mycket gamla anor, i det att (enligt uppgift af Zosimus, som lefde i 3:e årh. e. Kr.) redan egyptierna kände till den, hvarefter den ytterligare utvecklades af greker och araber. Redan omkr. 400 e. Kr. hade den vanliga retorten i hufvudsak fått sin nuvarande form. Det dröjde dock mycket länge, innan det blef fråga om vindestillation och alkohol, ty först i en bok från 1100-talet finnas dessa omtalade. Ordet "aqua vitæ" ("lifsvatten") användes först af Arnold från Villanuova på 1200-talet, för att beteckna det ur vin erhållna destillatet, som innehåller den finaste beståndsdelen i vinet, hvilken förlänger lifvet. Brännvinets medicinska egenskaper voro vid denna tid högt skattade, och brännvinet användes mycket mot svåra, i synnerhet smittosamma sjukdomar. Stundom begagnades det, liksom opium hos turkarna, såsom ett medel att före drabbningar ingifva krigarna mod och styrka. Vid midten af 1300-talet framställdes genom fraktionerad destillation en starkare sprit, och mot slutet af 1400-talet hade man kommit så långt, att man kunde framställa sprit i rätt stora kvantiteter, och vinbrännvin lär ha användts i Ungern, Polen, Böhmen, Tyskland m. fl. länder. I början af 1500-talet utkommo i Tyskland flera förordningar mot brännvins försäljning och bruk. En af de äldsta böcker, som handla om vindestillation, "Das buch zu distiliren", är författad af tysken Braunschweig 1512. I Sverige var brännvin med säkerhet kändt i början af 1500-talet, och det anses, att svenskarna lärt konsten att bränna brännvin af ryssarna. Det uppgifves, att